Att inse att jag kunde

009red

Okej, jag ska väl inte påstå att detta är det vackraste i heminredningsväg hemma hos oss, ändå gör det mej glad. Träningskläder som hänger på tork över en garderob efter snöiga springturer, både mina och mannens. Inget märkvärdigt med det kanske? Men det gör mej glad för att jag äntligen ÄR DÄR! Hur många gånger i mitt liv har jag inte tänkt att jag vill bli en “sån som”? En sån som tränar regelbundet, har en kropp som orkar. Och så har jag tänkt att DET GÅÅÅÅÅR INTE! För jag har försökt så många gånger. Jag har trott att jag är en sån som ger upp, som aldrig kan skapa rutiner runt träning.

Men så står jag en dag och ser träningskläderna på garderoben, de hänger nästan jämt där eftersom jag springer så ofta (!) och inser att det visst gick, att jag visst kunde! När det slutade handla om tvång, om att tukta kroppen och istället handlar om något som är roligt. Så om du tänker: “Nä, men jag har försökt så många gånger. Jag kan inte”.. Du kan visst! Men låt det få vara roligt! Njut av din egen utveckling, jämför dej inte, hitta något som är kul och som du gör för din egen skull. Det där andra kommer på köpet.

P.S Att springa är en himla peppande träningsform: Det är kul, det ger mycket på relativt kort tid, du får snabba resultat och fantastisk kondition. Men om du känner att springa inte är din grej: Det finns massor med annat du kan göra. Välj något som du känner: Detta skulle vara så häftigt och kul att kunna. Fatta känslan när du sen når dit – Oslagbar! (Dessutom är ju vägen dit fantastisk.)

Advertisements

Lite länkkärlek och lite om att vara snäll mot sej själv

Jag tycker så himla mycket om bloggen “rund är också en form” som skrivs av traillöpspassionerade Malin. Jag gillar bloggar som får mej att reflektera, som tar upp grejer som liksom handlar om något, som tycker till och detta är verkligen en sån blogg! Dessutom verkar Malin ha en sån sund syn på det här med kropp och träning. Det är liksom den här typen av blogg en vill att människor som inte har så vidare snäll syn på sin kropp ska läsa. Det handlar väldigt lite om hur en trimmar vissa kroppsdelar till perfektion och väldigt mycket om träningsglädje.

Det här senaste inlägget om nyårslöften är verkligen ett sånt jag hummar instämmande till. Det handlar om de som avger nyårslöften: Nu ska det minsann börjas tränas! Sen går de ut för hårt med både träning och kost. Förbjuder allt onyttigt och tränar tills de spyr (typ) i två veckor… Det slår verkligen an en sträng hos mej. För att jag varit där så många gånger, när jag liksom rutit åt mej själv: “Nu ska du minsann ta tag i det här!” och “Nu får det vara nog!” för att sedan gå in i en regim av för lite mat och massor med träning, oftast i form av låååånga promenader jag tvingat mej ut på varje dag, helt utan glädje. Det har ALDRIG fungerat. Vad som däremot funkade var att hitta något jag verkligen tycker är superkul (springa) och sakta men säkert föra in nya vanor. Inte förbjuda mej något men balansera mer. Det blev inget kvällstidningsliknande: “Hon tappade 20 kg på 3 månader!” men det blev en långvarig förändring, en förändring jag verkligen kan hålla i. En förändring där jag känner mej lugn, tillfreds och MÄTT!

Så, var snäll mot dej själv, ta det lugnt. Du är där mer förr än du anar ändå.

Superpepp för nybörjarlöparen!

image
image

Jo, jag tänkte så här: Det är nytt år, människor avger nyårslöften och kanske några av de människorna bestämmer “Jag ska börja springa”. Kanske sätter de sej och googlar på “nybörjarlöpning” + “blogg” precis som jag gjorde för lite mer än ett halvår sedan och kanske hamnar de på min blogg?
Om du är en sån googlare: Hej!
Att börja springa kommer att vara något av det bästa du gjort. Jag vill att du ska mötas av superpepp här! Här är några punkter som kanske hjälper på vägen:

*Lyssna på Martina Haags vinterprat om löpning HÄR. Peppigare än så blir det inte! (Tack för tipset Emma).

*Mycket Martina Haag blir det, men jag skulle säja att hennes bok “heja heja” är den optimala nybörjarlöparboken.

*Kika in på Nybörjarlöparsidan här på bloggen. Där finns mina och andras milstolpar länkade.

*Ta det i din takt. Bli inte stressad av att andra verkar dra 5 km på första försöket. (Själv klarade jag 200 meter men var uppe på en mil på ett halvår). Tävla bara med dej själv. (I alla fall i början)
image

*Kolla in min Länkkärlek! Där finns många peppiga löparbloggar, både erfarna löpare och nybörjare. För ännu fler löparbloggar, kolla Skosulan.

*Ta det lugnt. Två minuters löpning är ändå två minuters löpning och innan du vet ordet av kutar du i en timme.

*Lycka till och säj gärna hej!

Update: Om någon av er som läser här har fler supertips för nybörjarlöparen så kan ni väl lägga dem i kommentarerna eller länka till något eget bra inlägg om nybörjarlöpning?

En summering av 2013

Jag har bloggat på denna bloggen runt ett halvår och varit en löpare lite längre än så så detta blir kanske mest en halvårssummering. Men vi börjar i alla fall på nyårsafton 2012/13. Vi firade med vänner och trots att jag kände mej urtjusig i min röda 2handklänning så kände jag mej även ganska stor och tung. Jag kände inte riktigt igen min kropp och hade redan här börjat tänka att det skulle vara häftigt att springa. Jag läste Linas blogg och inspirerades. Tänkte att jag ville vara så som hon: energisk, pigg och snabb. Vet att jag vid något tillfälle sa till Daniel: “-Tänk om jag bara kunde bli helt besatt av träning”. Men det var en utopi, något jag inte direkt trodde på.

image

Rätt tjusig men aningen obekväm i kroppen jag fått och lite tung.

Sen fortsatte vintern i lite samma stil, jag började inte träna men på något vis hade ett litet frö såtts. Maj kom och jag tänkte att: ” Nä, nu!” och började verkligen peppa för att börja springa.

image

Och så i Juni kom jag igång! Trots att jag bara klarade att springa runt 200 meter utan att vilja dö så var det blixtförälskelse på en gång. Jag ville springa, springa, springa hela tiden. Benen värkte och jag gick helt stelbent hela sommaren men jag höll i. Tillslut klarade jag att springa hela den lilla sträckan jag mätt upp (ca 2,5 km tror jag, orkar inte kolla exakt). Vilken lyckodag! I samband med att jag började springa la jag också om kosten och började äta lågkolhydratkost och kilona började sakta lämna min kropp.

image

Jag började också blogga väldigt mycket om löpning på min gamla blogg och blev mer och mer sugen på att skaffa en träningsblogg. I Augusti drog jag igång den här bloggen och kunde skriva hejvillt om löpning. Jag är så glad för det! Den här bloggen ger mej kontakt med så många härliga, peppiga och inspirerande människor och det har helt enkelt aldrig varit så kul att blogga som nu.

image

I samband med att jag startade den här bloggen drog jag också igång resan mot favoritjeansen där målet var att komma i ett par jeans jag haft när jag, som jag upplevde det, haft min “vanliga kropp”. Jag funderade mycket kring kroppsacceptans, vikthets o.s.v när jag gjorde detta men fortsatte ändå eftersom jag fann det oerhört peppande och motiverande. I November gick jag i mål.
Jag upptäckte också att jag hittat balansen. En oerhört skön insikt efter år av panikbantning och överätning.

Under året klarade jag också mitt första uppsatta mål, 5 km och senare även milen. De kan läsa om det här i en tidigare summering jag gjort av min löparresa.

Men för att avsluta: 2013 är året då jag fann löpningen, något jag liksom aldrig på allvar trodde att jag skulle klara. Men vilken vinst det varit! För kroppen och kanske allra mest för själen. 2014 hoppas jag ska bli ett år av lopp och ett år då jag springer 5 km under 30 minuter. Den mer långtgående målbilden är att bli ett seg gammal dam som svischar förbi förvånade ungdomar i spåret.

image

Varför löpning är så bra för husfriden

012red

Jag vet inte hur det är med er men jag kan vara en riktigt otrevlig människa ibland. Det händer inte ofta, men ibland kommer de där tillfällena när jag liksom kan stå utanför mej själv och se hur arg, oresonlig och på det hela taget som en tjurig 3-åring jag är, eller förresten? Är det inte “terrible twos” det heter? Okej, tvååring då. Som igår, när jag, på riktigt,  fullständigt bröt ihop över avsaknaden av en adventsljusstake och bråkade på Daniel för dåligt adventsengagemang (eh..möjligen grät jag lite också). Jag ser ju nu, och förstod redan då, att det är helt avigt gjort. Galning liksom, en adventsljusstake är ju verkligen världslig men i min hjärna skulle vi lika gärna kunnat bo i någon form av kvart just då, så hemskt var det. Ni hör ju!

I alla fall, jag har på det hela taget inte varit på något solskenshumör på ett par dagar. Jag har känt mej stressad inombords, sur, avig men inte kopplat varför innan jag gav mej ut och sprang idag. Och åh, vad det var härligt efter den springturen! Det har ju varit tämligen sparsamt med träning dom senaste två veckorna, men nu känner jag mej som mej själv igen. Jag är mycket mer avslappnad och snäll, mer tillfreds. Det känns som bitarna läggs på plats, överskottsenergin kommer ut när jag springer, jag hinner tänka klart. Jag fattar inte hur jag klarat mej utan detta så många år? Och den mest omvälvande insikten: Jag har blivit en sån som BEHÖVER träna för att må bra.

Slutligen vill jag lägga till några punkter:

  • Jag vill absolut inte att någon tolkar detta som typiskt kvinnligt beteende bara för att jag är kvinna. Jag tror alla kan vara aviga ibland, man som kvinna. Kvinnor har oförtjänt fått bära “hysterisk och tjurighetsfanan” väl länge.
  • Nä, jag tror inte att man kan springa bort alla dåliga humör. Ibland måste man bara få vara lite ARG.
  • Apropå bilden: Adventsljusstake införskaffades i ilfart igår som ni ser 😉

Kroppsacceptansen och tacksamheten

Jag läste idag ett så fantastiskt inlägg hos MarathonMia, det handlar om att älska sin kropp, vara tacksam mot den. Det bara klickar i mej! Det är så här det ska vara!

Häromdagen läste jag ett annat inlägg i en stor träningsblogg, en läsarfråga: Hen som ställde frågan var rädd att styrketräning skulle ge kraftiga lår. Bloggskribenten svarade väldigt  bra som tur var, men hela grejen känns så fel i mej. För mej känns det så här: Skit i om du råkar vara en sån som bygger världens lårmuskler, du kommer ändå att må så bra av att röra på dej att du kommer att älska dina lår. Jag har kommit på att träna, det gör man för att man älskar sin kropp, inte för att man ska älska den i framtiden – det är min bästa motivation och nog nyckeln till att detta med att träningen flyter på för mej nu (och att det är kul så klart!). Jag vet att det finns människor som motiverar sej själv genom att vara nedsättande mot sej själva: “Ut och spring tjockis! Du är så äcklig och lat!” Jag vet, för att jag också har gjort så vid tillfällen förr. Eller tänkt på vad jag ska göra sen, sen när jag blir smal. Grejen är att ingen av de sakerna har varit någon vidare motivation. Mina tidigare träningsförsök har bara runnit ut i sanden. Nu tänker jag inte alls så längre. Jag är så himla stolt över det jag har här och nu. Att min kropp fungerar och att jag kan.

Vi borde bli bättre på att vara tacksamma för att vi fungerar (om vi gör det). Klart att det är tillåtet att känna sej ful ibland, ha en dålig dag. Men på det stora hela: Bara ta en stund och tänka på hur tacksamt det är att ha en kropp som fungerar. Det är något att vara ödmjuk inför för det finns trots allt många som inte har det. För mej har löpningen bidragit otroligt mycket till mitt sätt att tänka. Jag har fortfarande BMI-övervikt men jag accepterar min kropp på ett annat sätt. Den är ju så cool som kan springa en mil! Det spelar mindre roll då, det där med själva utseendet.

Fast här vill jag också lägga in en liten brasklapp: Jag vill inte som att det ska låta som att träning är enda vägen, att det är då först man kan känna den där tacksamheten. Det om något vore hetsande. Jag säger bara att det har hjälpt MEJ. Egentligen är det kanske lite knasigt att prestation ska vara den enda vägen att vakna. Men jag, jag är bara glad att jag gjort det.

Om någon tänker: Men nu hycklar du väl ändå lite? Ville inte du gå ned i vikt? Om någon tänker så, så har jag skrivit om varför här.

Morgonstund, tidig morgonstund

Klockan är strax efter fem och jag är vaken, ligger i sängen och dricker en kopp kaffe. Startar upp dagen. Vill börja med att säja att jag är så glad för att jag skrev det här inlägget igår. Det gjorde mer för mej än jag kunnat ana, jag känner mej så enormt mycket lättare. Inte för att jag har ljugit för er innan, har jag skrivit att jag jobbat hemifrån någon gång så är det just för att jag gjort det. Jag har liksom försökt kämpa på lite så där sporadiskt. Men även om jag inte ljugit så kanske jag har mörkat lite? Inte för att jag har någon som helst skyldighet att i en blogg tala om exakt hur jag mår eller vad jag gör. Men ändå. Det känns lättare att skriva om allt när jag kan vara ärligare.

Är det dessutom något jag brinner för så är det att tala om psykisk ohälsa. Det är fortfarande ett så stigmatiserat ämne. Något som drabbar andra. Men nej, det är inte så! Det kan drabba vem som helst och är inte ett dugg konstigare än att drabbas av andra sjukdomar. Det är inget man rår över och inget som man kan “skärpa upp sej” ifrån hur som helst.

Tänkte också på detta med att vara utmattad och deprimerad: Jag tror att många tänker på det som ett konstant tillstånd. Att det måste synas på den som är det. Att det är en person som gråter, har mungiporna i ett konstant nedåtläge? Så tycker jag heller inte att det behöver vara, det kan säkert vara så men så har det inte varit för mej. Jag tror tvärtom (tror) att jag upplevs som en ganska glad person. Jag skrattar och ler ofta. Jag ÄR ofta glad men det betyder inte att ledsenheten och tröttheten finns där, jag visar det inte bara för alla.

Något jag (så klart) blivit väldigt intresserad av på senaste tiden är detta med motion som medicin när själen inte mår bra. Det har hjälpt mej så OERHÖRT MYCKET att springa, att röra på mej. När jag springer byter min hjärna helt fokus, den fokuserar på mej och min kropp på ett positivt sätt. Mina oroliga tankar försvinner och dessutom är det en sån boost att kroppen stärks, funkar. Det är så skönt att något funkar när själen är lite trasig. Det skulle nog vara bra att ordinera motion till de som mår dåligt. Problematiken är väl att om man är där på botten och famlar så kan det vara väldigt svårta att sätta igång med något. Det första man tänker på är väl kanske inte att man ska ge sej ut och springa när man knappt orkar gå ut med soporna? Men med stöd kanske?

Ja, och så vill jag tacka för er fina respons på inlägget. Varje ord betyder massor! TACK!