Den jag är (på ett ungefär)

image

Hoppas att er dag började bra idag! Det gjorde min! Jag vaknade upp till ett gäng fantastiska kommentarer här på bloggen (alltså inte NU. Tidigare! Sååå länge sov jag inte). Det betyder så oerhört mycket för mej, speciellt de kommentarer som säjer att jag gör det jag vill med den här bloggen: peppa, berätta hur roligt löpning är och berätta hur det är att vara en träningsnovis. Jag vill ju skriva om det jag själv letade efter men hade lite svårt att hitta.

Jo och så finns det ett gäng nytillkomna läsare som jag hoppas stannar! Jag tänkte att ni kanske vill veta vem jag är, vad jag gör? Därför länkar jag till två inlägg som berättar en hel del om mej. Dels min träningshistoria och hur jag kom på att jag ville springa och dels det mer privata, vad jag gör och varför det blivit så.

Advertisements

Ett hej och min träningshistoria

Hej! Kul att någon hittat hit! 

Jag som skriver här heter Charlotta Sofia och är en “nybörjarlöpare”. Jag har även en annan blogg (charlottasofia.wordpress.com) men den är egentligen tänkt att vara en DIY-blogg, en annan passion. När den bloggen började bli väl nedlusad av löpinlägg tänkte jag att det ändå vore kul att starta en “nybörjarträningsblogg” så då gjorde jag det och här är vi nu.

image

Detta är jag! Hej!

Min träningshistoria

Jag har nog aldrig sett på mej själv som någon soffpotatis. Jag har ju alltid rört mej, gått och så när jag ska någonstans (jag har inget körkort).  Men så, det senaste åren har jag liksom känt mej rätt svag, rätt trött. Som många andra som känner sej trötta letade jag orsaker, åt vitaminer, trodde att det var något fel på mej “för jag orkar ju inget”. Så jäkla dumt egentligen! För har man ingen kondition så orkar man inget. Det är ju rätt självskrivet.

Tidigare i livet har jag aldrig varit någon som “sportat” med något regelbundet. På jympan i skolan var jag aldrig någon stjärna. Sportkillarna passade ju aldrig ffs!  Men en grej var jag ju ganska bra på! Inte så att jag var bäst eller så men jag var helt okej bra på det: Att springa längre sträckor. Jag var liksom seg på det viset.

Genom åren så har jag ibland tänkt att jag borde ta upp det där med löpning (och gjort det också) men samtidigt gjort det där klassiska: Satt iväg för hårt i början, haft blodsmak i munnen och inte sprungit igen på flera veckor.

Men så, nu i våras kände jag att jag verkligen ville ta tag i det på riktigt och göra det på rätt sätt. Vet egentligen inte varför jag var extra motiverad denna gång men det kan ha varit några saker: Dels såg jag att jag vägde lite väl mycket, dels var jag förbannat, jäkla trött på att få frågan om vi “väntade en liten”. Okej en gång. Men flera?! Trött på att höra folk försöka bortförklara sej när jag sa att så inte var fallet. Trött på att bli ledsen av den frågan. Det är en anledning. Den andra, kanske starkaste var att jag ville bli stark och orka.

Under tiden hade jag läst min vän Linas blogg och blivit så himla inspirerad. Han var liksom där jag ville vara: Stark, pigg, tuff. Drog i väg på milslånga löp och cykelrundor. Orkade!  Dessutom inspirerade hon på ett sätt som passade mej. Det är lätt att träningsbloggar blir lite extrema. Men Lina sprang, åt hälsosamt men åt också bullar ibland och verkade så genuint jäkla lycklig över att träna. Det liksom smittade. (Om du läser detta Lina: Jag tror inte du fattar hur mycket du inspirerat mej. Tack!)

Första löprundan

Jag tror det var 9:e Juni jag gav mej ut på min allra första löprunda. En sträcka som jag trodde var tre km  men som visade vara typ 2.3 km (snopet). Jag hade bestämt mej för att springa tills jag inte orkade mer och sedan gå tills jag orkade springa igen. Första gången tror jag att jag orkade springa typ 200-300 meter innan det pep i lungorna och det kändes som jag skulle avlida. Sen fortsatte jag att springa den sträckan flera gånger i veckan. Varje gång gick det lite lättare och jag sprang lite längre. När jag kände att det blev lättare för första gången blev jag också kär i löpningen. Jag ville springa jämt (och gjorde det också) tills mina knän sa ifrån så vid midsommar hade jag en två veckors paus och knäna sa aldrig ifrån igen efter det, peppar, peppar!

Nu är jag uppe i 4 km (målet har hela tiden varit 5 km i sommar) och den sträckan försöker jag springa varannan dag. Det har hänt massor med min fysik under de här veckorna: Benen har blivit märkbart smalare och har fått en del små synliga muskler, ingen kan anklaga magen för att se gravid ut längre och jag har gått ned några kilo. Det viktigaste är dock att jag MÅR SÅ MYCKET BÄTTRE! Jag orkar oändligt mycket mer än jag gjorde innan och det är så grymt härligt. Visst, just nu har jag ett litet bakslag men annars älskar jag på det hela taget detta.

Så välkommen till min lilla träningsblogg!