En uppdatering om kroppen och vikten

När jag började skriva den här bloggen startade jag också ganska omgående “resan mot favoritjeansen”. Det uppdaterades också en del om vikt, tankar kring varför jag ville gå ned och så vidare. I alla fall så kom jag ju i de där jeansen till slut och slutade skriva så mycket om detta med vikten, dels för att jag inte ville att detta skulle bli en “viktblogg”, dels för jag inte visste hur jag skulle skriva om fortsatt nedgång utan att börja redovisa siffror och kilon och det ville jag inte. Dessutom tycker jag att det är ett svårt ämne att skriva om på ett bra sätt med tanke på snedvridna ideal, utseendehets o.s.v.

Men i alla fall, nu känner jag att det är dax för en liten uppdatering på hur det ligger till nu. På det stora hela känner jag mej nöjd med min kropp, den är fin, fungerar. En balans tycker jag också att jag hittat och lyckats hålla men till och från, sen efter jul ungefär, så känns det som jag halkat lite. Det är egentligen inte en så stor grej, jag har inte gått upp något, men inte heller ned. På något sätt känns det som att jag, när jag kände mej lite deppig, liksom försökte återvända till gamla vanor. Lite som att det var tryggt och känt. Jag har tidigare skrivit om att framgång kan skrämma mej, att jag omedvetet försöker backa tillbaka i gamla hjulspår -det trygga. Därför har det varit en liten inre kamp ett tag, som om min hjärna vill en sak och det undermedvetna en annan. Men jag tänker inte gå tillbaka, istället gäller det att få de båda att vilja samma sak. Bara att ha identifierat detta hjälper en hel del, då vet jag liksom vad jag tampas med. Bäst mår jag ju när jag har balans, äter bra mesta delen av tiden men inte förbjuder mej något. Så det är grejen just nu, att balansera upp.

Update: Inser att jag kan framstå som en enormt spretig människa som bara: “Åh, känner mej trygg med att träningen sitter” i ena inlägget och i nästa: “Jag har tappat balansen lite”. Men grejen är att just träningen känner jag mej trygg med, det finns liksom inga tvivel om att jag kommer hålla i. Det är detta med vad jag äter som svajjar lite.

Advertisements

När hjärnan inte riktigt hänger med

Jag har en vinterkappa jag älskar! En vinterkappa i ylle, beige, liksom äggformad med en liten krage i svart fuskpäls. Den är så skön, gosig och har värmt mej många vintrar sedan jag hittade den på 2hand. Den passar till det mesta och ja, jag ÄLSKAR DEN!

Det är bara det att det hänt något med den de senaste gångerna jag haft den? Den är liksom fladdrig, sitter dåligt. Jag har funderat och funderat. Fattar inte? Kan ylle liksom….töja sej? Den veckar sej så konstigt i sidorna när jag har den på? Jag har ändå satt på mej den och funderat varför jag plötsligt känner mej som en säck potatis när jag har den? Har tänkt att jag MÅSTE vara noga med att hänga den på en galge så att den inte tappar formen så där, inte bara slänga upp den på en krok.
Detta har jag hållt på med flera veckor.

Igår stod jag och försökte arrangera min kappa på kroppen igen då det plötsligt slog mej: Men aha! Det är ju inget fel på kappan! Det är jag som blivit mindre! Jag tycker att det är så lustigt det här, för jag VET ju att jag blivit smalare, att jag gått ned i vikt. Ändå har hjärnan så svårt att hänga med på det att jag ägnar veckor att fundera över min kappa. Tanken har, jag lovar, inte slagit mej en enda gång.

Jag vet inte riktigt var jag vill komma med det här inlägget? Att förändringar tar tid kanske? Att det som finns i ditt huvud inte alltid stämmer? Eller så är det bara en lustig anekdot.

Före och efter (fast med en viss kluvenhet)

image

Jo, här är två bilder på mej tagna med ca 7 månaders mellanrum: En före spring och ändrad kosthållning och en efter (från härom dagen). Och jag har funderat på det här massor! Är fortfarande inte riktigt säker på om det är ok att lägga upp denna bild. Anledningen? Jag är så enormt kluven till före och efter-bilder. ENORMT. För å ena sidan kan jag inte säja att jag inte slukar dem själv, tycker det är spännande och inspirerande. Å andra sidan gillar jag inte den ensidiga bilden de ger, typ: Förr var jag tjock och olycklig, nu är jag smal och lycklig. Det är för enkelt, livet fungerar inte så.

Jag har medvetet valt en bild från förut där jag tycker jag är fin och är glad. För det tycker jag. Men jag var för tung. Det kändes i hela kroppen. Och jag kan ju ärligt säja att den kroppsliga aspekten av mitt liv har förbättrats avsevärt. För jag orkar mer, är starkare.
Sen ska jag inte sticka under stolen med att jag är stolt också, så som en är när en fixat ett stort projekt. Jag har klarat detta själv liksom.

Att jag slutligen väljer att lägga upp den handlar om flera saker. Dels så har jag skrivit mycket om min vikt och min kost och ja, det kan vara intressant att se helt enkelt. Jag tycker ju själv att det är intressant att se hos andra. Rätt eller fel och idealstörd? Vet inte?
Och dels så: Ja, jag är stolt helt enkelt och kan kanske på något sätt inte låta bli.

Det var det hela. (Ibland önskar jag att jag var lite mer hejsan-hoppsan i tanken och inte reflekterade så förbannat mycket)

Update: Ni får tänka på att jag står närmare kameran på ena bilden vilket gör att det inte riktigt blir en rättvis bild på skillnaden. Men på ett ungefär.

Lite länkkärlek och lite om att vara snäll mot sej själv

Jag tycker så himla mycket om bloggen “rund är också en form” som skrivs av traillöpspassionerade Malin. Jag gillar bloggar som får mej att reflektera, som tar upp grejer som liksom handlar om något, som tycker till och detta är verkligen en sån blogg! Dessutom verkar Malin ha en sån sund syn på det här med kropp och träning. Det är liksom den här typen av blogg en vill att människor som inte har så vidare snäll syn på sin kropp ska läsa. Det handlar väldigt lite om hur en trimmar vissa kroppsdelar till perfektion och väldigt mycket om träningsglädje.

Det här senaste inlägget om nyårslöften är verkligen ett sånt jag hummar instämmande till. Det handlar om de som avger nyårslöften: Nu ska det minsann börjas tränas! Sen går de ut för hårt med både träning och kost. Förbjuder allt onyttigt och tränar tills de spyr (typ) i två veckor… Det slår verkligen an en sträng hos mej. För att jag varit där så många gånger, när jag liksom rutit åt mej själv: “Nu ska du minsann ta tag i det här!” och “Nu får det vara nog!” för att sedan gå in i en regim av för lite mat och massor med träning, oftast i form av låååånga promenader jag tvingat mej ut på varje dag, helt utan glädje. Det har ALDRIG fungerat. Vad som däremot funkade var att hitta något jag verkligen tycker är superkul (springa) och sakta men säkert föra in nya vanor. Inte förbjuda mej något men balansera mer. Det blev inget kvällstidningsliknande: “Hon tappade 20 kg på 3 månader!” men det blev en långvarig förändring, en förändring jag verkligen kan hålla i. En förändring där jag känner mej lugn, tillfreds och MÄTT!

Så, var snäll mot dej själv, ta det lugnt. Du är där mer förr än du anar ändå.

Och hej rena Januari (och resten av året)!

image

image

Efter att vi kravlat oss upp ur sängen efter lång sovmorgon så tog vi oss en promenad till en pizzeria och åt en sedvanlig nyårsdagspizza. Den där pizzan var noga inplanerad. Min matfilosofi runt jul och nyår har varit att äta precis vad jag känt för men att inte överäta eftersom jag inte mår bra av det. Det har gått väldigt bra och jag har gått upp väldigt lite under dessa dagar, mest vätska skulle jag tro eftersom jag ätit mer kolhydrater än vanligt.  Det känns också så skönt att inte ha samma laddade förhållande till mat längre. Jag “passar inte på” att äta massor för att jag får. Jag äter lagom av det jag gillar och är nöjd. Jag känner mej fri helt enkelt!

Men i alla fall, tanken har hela tiden varit att avsluta mitt mer kolhydratsrika ätande med den där nyårsdagspizzan. Nu är det tillbaka till normala matvanor, de som jag mår bäst av och inte blir så…ehm..taskig i magen av. Jag ska försöka boosta extra nu i Januari, dra ned på mejerier och äta näringstät, vitaminrik och GOD mat. Naturligtvis vill jag ju äta så hela året men Januari blir en rivstart med lite extra omsorg om vad jag stoppar i mej. Men jag tänker ALDRIG, aldrig bli fanatisk. Jag vill äta för att leva, inte tvärtom.

Vikten och balansen

Det var ju några veckor sedan jag gick i mål i favoritjeansresan och därmed slutade dokumentera det här med viktnedgången regelbundet på bloggen, så jag tänkte att ni kanske undrade var jag står nu? Jag har ju fortfarande några kilon kvar till bmi “normalvikt” (uäck, ryser varje gång jag skriver det ordet. Gillar det inte! Precis som om vi alla var stöpta i exakt samma form?). Men ja, det är ju någon form av mål.
Provade faktiskt jeansen i morse och de sitter ännu lite lösare och jag har tappat något kilo till. Men egentligen vill jag inte prata så mycket kilon hit och dit, jag vill prata om BALANSEN!

Jag tror jag har hittat den där berömda balansen (minus några tankevurpor ibland då). I alla fall, man brukar ju prata om att “man kämpar sej ned i vikt” det är en “viktkamp”. Nu vill jag absolut inte förringa dem som kämpar men jag känner inte så. Det är ingen kamp längre. Jag äter, är mätt, tränar, känner inte att jag behöver försaka något. Jag äter onyttigheter ibland men det gör liksom inget på det stora hela. Jag tror att det beror på att jag klippt banden till maten som tröstare och vän till stor del. Jag lever och äter bara, äter när jag är hungrig, gör av med energi genom träning och tickar sakta nedåt på ett sätt som känns som om det går rätt mycket av sej själv. Visst, jag skulle säkerligen ha kunnat tappa mycket mer på de här dryga 6 månaderna men mitt fokus har varit att ändra livsstil och min syn på mat. Jag vet inte hur många gånger jag börjat banta förut och viftat bort såna ord som livsstilsförändring och långsiktighet. Jag tyckte det lät så tråkigt. Jag ville bara gå ned i vikt snabbt. Så dumt.

Mitt fokus nu är att fortsätta leva som jag lever. Sen får det ticka nedåt tills jag är bekväm och kroppen är bekväm. Helt ärligt kan jag säja att jag är så nöjd med min kropp som den är exakt, precis just nu också. Den är ju så häftig! Kan springa och ha sej 🙂

Har jag aldrig osunda tankar om kropp och vikt?

sommar2 449red

Ibland tycker jag att det kanske är lätt att jag låter som värsta syster duktig när det kommer till kosten? Som om jag aldrig har dåliga tankar och blir hetsad av kroppsideal eller tvekar inför att äta något mindre nyttigt. Fast så är det inte. De dyker upp ibland, de där tankarna som inte är så sunda. T.ex. kanske jag tänker ibland: “Okej, jag är lite hungrig här på kvällen men jag äter inget för då kommer jag att tappa vikt fortare” eller så får jag lite ångest över att det blivit lite, lite träning. Jag är en person som lätt blir intensiv i det jag gör, också när det kommer till maten och träningen. Därför är medvetenheten om de här tankarna så viktig för mej.

För mej handlar det jättemycket om att ha balans. Tänker jag så där dumt t.ex. när jag är hungrig, att jag inte ska äta, så brukar jag tänka så här: “Vänta nu, är det värt att fastna inågon slags besatthet av maten, är det så du vill att livet ska se ut?” Men nej, det vill jag ju inte. Att tänka så fungerar bra för mej. Jag har som regel att alltid, alltid äta när jag är hungrig, inte sugen men hungrig. Just för att inte fastna i dåliga beteenden. Jag vill leva ett liv där jag tränar, är lycklig, inte är fiende med maten. Jag vill ha ett naturlig förhållningssätt till min kropp och mat och det måste jag aktivt jobba för, just för att jag är så där intensiv och lätt blir triggad.

Nu menar jag så klart inte att trivialisera de som har ätstörningar, typ: tänk så här och gör så här så blir du frisk! Mitt tankesätt handlar inte om att jag har någon ätstörning men det handlar om att vara medveten om att det kan drabba alla, också mej. Kanske allra mest nu när jag är inne i en viktnedgång. När man får bra resultat, då är det så klart positivt men det kan också verka triggande, tankarna på lite mer och mer och snabbare och snabbare finns där och kan försöka grabba tag i en. Eftersom jag har ångestproblematik så vet jag att ångest poppar upp på de mest underliga sätt: som tvångstankar, som städmani, som hypokondri, som panikångest, som ätstörningar eller något annat. Det är som en gummiboll du trycker ned under vattenytan och om sen kommer upp på ett nytt oväntat ställe i bassängen. Därför försöker jag vara extra medveten och försiktig, därför går jag alltid till köket och gör ett mellanmål om jag blir hungrig. Och det funkar! Jag lär kroppen och hjärnan att göra rätt. För jag mår så klart bra när jag äter när jag är hungrig. Det känner kroppen och det känner hjärnan – God cirkel!

Men jag tror vi måste prata om det här, för jag tror att många har de där mindre sunda tankarna ibland. Jag tror att det kan komma lite i skymundan i en värld där vi ska vara lyckliga, hälsosamma, äta bra mat och absolut inte tänka på vikten, vi ska vara så där härligt sunda bara. Ingen är ju så på riktigt. Ingen går ju omkring och är helt opåverkad av ideal och krav. Så är det inte bättre att vi pratar om det ibland? Vågar erkänna för varandra att: “Ja, jo, ibland tänker jag att jag inte borde äta det”. För då kan man prata om det och då kan man också lösa saker. En som är helt fantastisk är ju Anna som bloggar på Trend o Träning. Hon berättar om sin resa ifrån ett överdrivet hälso och träningstänk. Det är så fantastiskt modigt och viktigt gjort. Jag tror hon hjälper många reflektera över sin situation.
Jag älskar den här träningsbloggsvärlden, den är härlig, peppig och fin men ibland kanske det där som inte är så himla fint behöver synas också?