Saknaden och tacksamheten

Jag läser “Att vara någons fru”:s vackra inlägg om pappakärlek och gråter en skvätt, för att det är så vackert, för att jag saknar min pappa så mycket och för att jag känner en sån tacksamhet för att jag fick den pappa jag fick, alla får inte en sån pappa. Jag vill inte att detta ska bli ett “buhu – det är så synd om mej för att min pappa är död”-inlägg. Jag vill att det ska bli ett som handlar om hur tacksam jag är över att ha haft honom. Jag har tänkt extra mycket på honom under helgen, vi har tänt ljus på graven och jag har saknat, saknat. Men mitt i all den där saknaden finns så många fina, trygga minnen.

Ingen kunde eller kan säja hur fantastisk jag är på samma sätt som pappa. Han kunde säja: “-Lotta, du är helt otrolig” med hela kroppen så att det kändes i varenda fiber av mej, så att jag trodde på det. Jag tror att både jag och min bror har någon slags inneboende trygghet just på grund av det. Hur jobbigt livet än har varit så vet vi att vi är alldeles speciella.
Jag tänker på pappa ibland när jag springer, hur duktig han hade tyckt att jag var. Hur han blivit ärligt imponerad.

Jag saknar att inte ha det längre, ha honom och hans tro på mej.
Men igår natt drömde jag om honom och då sa han det där: “Lotta, du är helt otrolig”.
Jag vill tro att det är en hälsning, att han ser mej, att han ändå finns här.